Upp till kamp

Första maj, första maj – så var det dags igen. Nu är vi vid den tiden på året då det är dags att ha sommardäck på bilen, deklarationen ska vara färdig och helst också inlämnad och arbetarrörelsen firar sin högtidsdag. I år är det mer läge än någonsin att göra sin röst hörd över orättvisor och annat fanstyg på arbetsmarknaden.

Jag drar mig till minnes alla de gånger jag har suttit i Olof Palmes park långt borta i Haninge och lyssnat på diverse förvirrade kommunpolitiker ackompanjerade av Internationalen och andra trudelutter från den gamla dammiga blåsorkestern i bakgrunden. En och annan höjdare har jag hunnit med att höra på också, allt från Ingvar Karlsson till Anna Lind när hon fortfarande var i livet.

I år gick jag inte i något tåg eller lyssnade på något tal men det spelar egentligen ingen roll var man befinner sig så länge man aldrig glömmer bort att aldrig vara nöjd. Att alltid vilja förbättra sin situation på sitt arbete.

Jag tycker att det är stort att 1:a maj är en röd dag. Vissa kanske rycker på axlarna åt det och tänker sedan inte mer på det. 1:a maj är arbetarrörelsens högtidsdag och jag skulle aldrig få för mig att arbeta idag. För mig är det lika naturligt som att jag får en lön som jag kan leva på, att jag bara behöver arbeta 8 timmar om dagen för att få ut denna och att jag får äta lunch på mitt arbete. Detta tackar jag fackföreningsrörelsen för.

Technorati-taggar: fack,arbetarrörelsen,klasskamp,samhället

Andra bloggar om: fack, arbetarrörelsen, klasskamp, samhället

Missa inte:

1. Upp till 10 ton